Jag sitter här vid köksbordet igen, i ett hem där räkningarna alltid tycks bli fler medan marginalerna blir mindre. Det är svårt att sova när man vet att ens levebröd kommer från att bygga något som går emot allt jag tror på.

Jag kan inte nämna företagets namn än — rädslan för deras advokater och att förlora den lilla inkomst jag har är för stor — men jag kan inte längre bära på tystnaden.

Det smärtar mig att se hur den här tekniken blir ännu ett verktyg för de rika överklasseleverna; de som redan har språket gratis, som redan har allt serverat, och som nu kan köpa sig ännu mer försprång genom att låta en algoritm göra jobbet åt dem.

Samtidigt ser jag mina egna barn kämpa. De har inte svenskan naturligt än, och för dem blir den här sortens AI inte en hjälp, utan en mur som gör att de hamnar ännu längre efter när skolan förvandlas till en digital kapprustning.

Att vi dessutom driver dessa enorma serverhallar som slukar energi och förstör miljön, bara för att ge de redan privilegierade en genväg, känns som ett hån mot den framtid mina barn ska ärva.

Jag säljer min tid till ett företag som aktivt raserar den jämlikhet som skolan en gång lovade, och varje dag känns det som om jag sviker både mina värderingar och mina barns möjligheter bara för att ha råd att bo kvar.